Jag njuter av stillsamma dagar i vårsolen under coronakrisen. Mitt Facebook-flöde innehåller en underlig blandning av satiriska corona-sånger av typen ’I have gone viral’ via toapappersskämt till allehanda lösningar på hur man blir frisk från covid-19. Bara man tester just denna medicinen/kosttillskottet/kemikalien/vaccinet så löser sig allt. Fast det är mest bara Fake News. Tyvärr koster det liv när man provar ut nya behandlinger, och det gäller även när det är äldre mediciner som testas. Några fick information om de antivirala läkemedlen om bakfoten och självmedicinerade med ett parasitmedel för akvariefisk, och dog. Vår granne självmedicinerade sin cancer med gröna smoothies vilket tyvärr inte heller gick bra. Själv tar jag megadoser av allithiamin, men hur kan jag veta om det verkligen är bra? Leder det i längden till bättre hälsa eller bara en tunnare plånbok? Eller, Gud förbjuda, kanske det gör mig sjuk och till sist blir min död? För det typiska med kosttillskott är just paradoxen att det är de tillskott som först ger en negativ effekt som i längden gör något bra för dig. Så hur ska man veta att de negativa effekterna betyder att det i längden är bra, eller det betyder att det är dåligt och man ska undvika helt och hållet?
En varm sommardag för några år sedan blev och stående med en annan klassförälder. Jag pratade om vilka bra effekter jag sett av olika kosttillskott för hjärndimma, koncentrationsproblem och andra kognitiva svårigheter. ”Jag är så evidens-baserad i mitt tänkande” slog hon fast, ”jag tror bara på läkemedel, där finns det studier bakom som bevisar effekten”. Jag tyckte lite synd om henne och hennes medicinerade ADHD-son, för läkemedelsstudier är faktiskt till stor del Fake News. Läkemedelsbolag kan lägga miljarder på studier, och forskarna som utför studierna är till stor del beroende av anslag från läkemedelsindustrin. Statliga pengar ges ofta bara till de som också drar in pengar från industrin, så våra skattepengar används i första hand till att studera dyra läkemedel och nästan aldrig till att studera effekten av olika kosttillskott (där det inte finns rika industripartners). Många läkemedelsstudier publiceras inte, eller viktiga data utelämnas. Särskilt låter man bli att publicera om biverkningarna var kraftiga eller effekten uteblev. Jämför man studier betalda av industrin med oberoende studier är resultaten inte de samma, studier betalda av industrin hittar mycket bättre effekt av läkemedel än statligt finansierade studier. Man kan också specialdesigna en studie, t.ex. har vanliga antidepressiva mediciner, SSRI, så liten effekt att man för att överhuvudtaget visa någon effekt endast valde ut en mycket smal patientgrupp , medan medicinen ju ges till en betydligt bredare patientgrupp än där man visat att den har effekt. Hade man valt att publicera alla studier, och alla resultat skulle effekten av många läkemedel varit mer tveksam.
Samtidigt har det gjorts enstaka studier på effekten av kosttillskott. Sällan har man sett tydliga resultat. Fast, ibland är det så man undrar om de ville att studien skulle misslyckas. RDI, rekommenderad daglig intag, är det lägsta intaget en frisk person måste ha innan man får tydliga kliniska bristsymptom. En som redan är sjuk behöver en betydligt högre dos än RDI för att få effekt, samt att hen kanske har en sämre förmåga att tillgodogöra sig tillskottet, vilket kan ha orsakat att hen fick brist redan i utgångspunkten. En studie bör därför ge betydligt högre dos än RDI, och oftast i lång tid innan man ser effekt. Skillnaden mot mediciner är att kosttillskottet direkt påverkar hela kroppens biokemi. Har man brist på vitamin B6 och tar tillskott av P5P kommer man typisk först få en paradoxal negativ reaktion. Man får långsamt öka dosen. Samtidigt måste man tillföra kofaktorer som magnesium och zink. När hjulen drar igång igen, kan man i värsta fall se att det även finns andra näringsbrister i kroppen som kommer till ytan när det första symptomet som maskerade allt annat lättar. Sedan, efter några månader först, upptäcker man att kroppens enzymproduktion har kommit igång och att matsmältningen fungerar bättre. Kanske kommer man med tiden se att allergier försvinner av sig själv, eller att nattsömnen blir bättre, eller att tinnitusen försvinner. Bonuseffekter, som man kanske inte alls hade räknat med, men som kommer på köpet när kroppens maskineri börjar fungera bättre. En studie som ger små doser B-vitamin i en icke-biotillgänglig form under någon månad kommer troligen inte se någon effekt alls.
I tillägg måste man beakta paradoxen; det är oftast de som initialt får en negativ respons som har störst behov av tillskottet. Dessa bör därför uppmuntras att fortsätta i studien och inte hoppa av. Ibland har man även använd former for tillskott som inte är biotillgängliga. Magnesium är känt för att minska muskelspänningar och används därför ibland vid hjärtsjukdom. Den svenska hjärtläkaren som ville kolla om magnesium hade effekt vid hjärtsjukdom gav tillskott i form av magnesiumoxid. Et ämne som är mycket stabilt och knappt tas upp i kroppen. Hade man valt magnesiumcitrat eller magnesiummalat hade kanske resultatet blivit ett annat. Någon enstaka studie kan visa att lite högre doser av D-vitamin kan vara bra vid RA, men oftast ges så små doser och uppföljningen är så kort att man inte ser effekt. Tyvärr har dessa studier gjort att vården inte tror på kosttillskott och avfärder det.
Under hela mitt liv hade jag extrema problem med muskelspänningar, jag gick till kiropraktor flera gånger i månaden, pressade sönder tänder och hade kontant ont. Vården erbjöd massor med mediciner som smärtlindring som i sin tur gav biverkningar som magkatarr, hjärtrytmstörningar och annat, -och inte riktigt gav någon lindring mot muskelspänningarna. Ingen berättade om magnesium. Nu tar jag stora mängder magnesium flera gånger om dagen och mina spänningar och smärtor är borta. Som gravid fick jag hotande förtidsbörd, men ingen sade att jag hade zink-brist. Under 30 år hade jag konstant diarré och tålde inte mjölkprotein, men allt försvann när jag tok tillskott av P5P (en form av vitamin B6). Naturligtvis tror jag inte mina läkare hemlighöll något för mig. De visste inte bättre. Forskningen handlar om läkemedel, inte om hur kroppen fungerar. Vi försöker inte förstå vad tiamin (vitamin B1) gör i kroppen, vad som händer om vi får brist och vilka former för vitaminet som är mest biotillgängliga och vilka doser som behövs vid brist. Först när jag själv började experimentera upplevde jag vilken positiv inverkan det hade på mig.
Istället för att läsa studier på PubMed fick jag gå över till att läsa enstaka personers historia. Det vi kallar N=1 studier. Tyvärr är det det bästa vi har idag, då forskningen handlar om köpte studier på läkemedel. Privatpersoner har ibland listat ut grundorsaken till sina problem. Deras drivkraft var att bli frisk, och de är därför mer neutrala till vad som fungerar. De kan ha provat olika mediciner och tillskott i olika doser under lång tid, helt till de hittade lösningen till grundorsaken och sjukdomen försvann. Svårigheten med att läsa dessa historier är att skilja mellan klinten och vetet, se vad som är rimligt och vad som är Fake News. Det är inte alltid så lätt! Det finns oftast olika grundorsaker som kan ge samma symptom. Motsatt kan samma näringsbrist ge olika symptom. Det positiva är att kosttillskott -till skillnad från mediciner- oftast inte har biverkningar. I värsta fall kostar det pengar, i bästa fall löser det grundorsaken till din sjukdom, och du får massor av bonuseffekter på köpet.